Man slipper fan inte långt i livet utan dem. Hur många känner du som fått sommarjobb via föräldrarna? Hur många känner du som hittat en fin bostad via någon bekant? Hur många känner du som helt enkelt får mer förmåner i samhället, bara för att denna person har kontakter?

Jag var länge bitter på dessa människor. De bara gled förbi mig på alla hörn, fick allt utan att ens bli smått anfådda medan jag kämpade med blod, svett och tårar för att ta fram mig ens en millimeter på vägen. Men på den senaste tiden har det blivit klart för mig att jag helt klart klår de flesta på hälsovårds-planet.

Några år sedan började det värka ohyggligt i min ena tand. Min familj är godä vänner med en tandläkare och jag behövde inte besvära mig mycket för att få gratis tandkontroll på direkten (han tog t.o.m. röntgen av mina gaddar!). Dessutom sköttes ärendet på hälsovårdscentralen i fråga efter att stället hade stängt på tandläkarens privattid. Inga andra patienter, bara jag och mina små emalj-vänner i rampljuset. Och andra köar i ett år för att få gå igenom en standardkontroll som kostar väldigt många euron.

I början av 2008 fick jag mononukleos. Jag kunde varken dricka eller äta. Men ojdå, jag känner ju huvudläkaren inom området! Professionell vård direkt och in på bädden med dropp och omvårdnad 24/7. Och med tur skulle andra ha fått lite läkaruppmärksamhet och sen fått lida igenom djävulskapet hemma i sängen. Alternativt skulle ju i mitt exempel någon annan mononukleospatient inte ens kunna drömma om att tas in på bädden i Vasa, de skulle ha hänvisats till Seinäjoki direkt.

Just nu har jag haft mycket besvär med min ena stortånagel. Förvisso har jag varit värd all den vård jag nu fått av självaste fotterapeuten på Vasa centralsjukhus (tånageln var på riktigt i extremt dåligt skick och jag var i risk för blodförgiftning och allt annat mysigt), men om jag varit som alla andra dödliga skulle jag aldrig fått en remiss till henne. Jag försökte gå den hederliga vägen, men när jag inte fick hjälp så vände jag mig helt enkelt till en till kontakt och gled till mottagningen utan någon remiss alls.

Jovars, en hel del av mina kroppsliga lidelser får jag köa om vård till precis som alla andra, jag känner tyvärr inte läkare och diverse folk inom alla områden. Men så mycket som jag glidit förbi er alla i köerna så kanske det förblir mitt lilla straff. Jag vet heller inte hur jag skall ställa mig inför dethär med kontakter. Har man dem själv är man bara glad och nöjd, har någon annan dem blir man bara fly förbannad på personen i fråga, livets orättvisor, allt.

Vad berättigade henne att få det där jobbet? Vad berättigade dig att ta dagisplatsen till din unge före fru Virtanen? Vad berättigade mig att få tandläkartid före dig, värken berodde ju ändå bara på ett litet frö som hade fastnat mellan mina tänder? Jag vet faktist inte.

私はちょっとばかですね・・・

いま、ひらがなとカタカナをかきます。

Med andra ord kom jag underfund med hur jag fifflar om min dator så att jag kan skriva hiragana, katakana och kanji utan att copy-pastea rumpan av mig. Med mac lär man sig något nytt varje dag!

Kanske jag borde vara upprörd över det som har hänt mer än över det som basuneras ut i medierna, men då jag på morgonen går till yttredörren för att snappa åt mig mitt färska Vasablad kan jag inget annat än att se rött. Under Tusby-tragedin var det “CHOCK. SORG. FASA.”. Idag blev det “FÖRTVIVLAN, ILSKA OCH CHOCK EFTER VANSINNESDÅD”. En guldstjärna för kreativiteten!

Fucking hell.

Jag hade nästan börjat tro igen att jag prenumererar på en dagstidning och inte Iltalehti, men icke!

*muttrar*

Nu kan jag liksom lite Japanska, helt på riktigt som resultat av studier om det Japanska språket! Jag är inte som alla finniga Narutofans vars kunskap bara sträcker sig till utryck (som dessutom är på talspråk) som upprepas i diverse animeserier… jag håller på att bli Japanolog! Sen återstår ju problemet med att få till hiragana, katakana och kanji på datorn utan massa pain-in-the-ass-copy-paste. Så ni får nöja er med romaji tillsvidare:

Hajimemashite. Silja Koivisto desu.
Nijuuissai desu. Stockholm daigaku
no gakusee desu. Ima, ichinensee desu.
Watashi no senmon wa nihongo desu.
Vaasa kara kimashita. Doozo yoroshiku
onegai shimasu!

Sådär annars så:

- deltog jag i min första modeshow (hirvelabyhand, bastucollection) igår. Bragegården igår, klockan 12,13 och 14, ungefär -15°C därute och jag gick runt i knälång kjol och armlös top, hurra? Men roligt var det! :)
- har jag lyckats lära Egil att bajsa i en låda, Ove skiter däremot överallt i buren fortfarande, men vad gör man?
- det var nog allt det väsentliga tror jag.
- förutom att jag måste till läkaren nu och visa upp min tå men jag är jätterädd :(
- buhu.

Ja just så, snart får man ju nog börja undra om åldringsvård blir aktuellt för mig inom några år… ägnade mig åt en senior-hobby idag kännetecknande för alla 70+: vid 09.00-svänget shoppade jag på apoteket! Och det var riktigt roligt!

Efter ett lagom deprimerande läkarbesök på YTHS vid Hartmansgränden tog jag en sväng via Kyrkoapoteket för att hämta medicinen jag fått recept på. På vägen till kassan började jag snegla på hyllorna omkring mig… jo! Ansikstkrämen har ju tagit slut, då skall jag ju passa på att ta det med mig också. Plötsligt lystrar mina öron till rösten av en gammal (gammal, gammal, gammal) gubbe som står och ropar (eftersom han antagligen hör lika dåligt som en manet) till apotekstanten i kassan och frågar efter något för magen. Detta leder mina tankar till ett ohyggligt begär efter Idoform. Ja, man vet ju aldrig när det behövs. Medan jag söker efter mina söta små kapslar bland alla produkter får jag syn på tiotals andra magnifika preparat. Munskölj, ja det vore ju bra att ha. Och värkmedicinen, har jag måntro något sånt kvar i lådan där hemma? För att inte tala om… ja, ni förstår säkert.

Förstås som vilken åldring som helst håller jag i mina euron hårt (räknar dock inte om till mark), och receptmedicin + ansiktskräm + idoform var ju redan en sjudjävla dyr inhandling. Jag lugnar ner mig och går bestämt till kassan. Till min glädje får jag en “NORMADERM ihonhoitosarja epäpuhtaalle iholle” till på köpet, tack vare en kampanj för alla som köper ansiktskrämen jag plockat med mig.

Och därmed lämnar jag apoteket som en mycket lyckligare och fullkomligare individ.

では、またね！(Jodå, nu kan jag hiragana ^^)

Hey kids! It’s September, and we all know what that means! Here’s my awesomelicious list of supercalifragilisticexpialidocious things in September:

• Faster internet!
  • Avast! We be sailin’ a mighty 10/10Mbit vessel on the great Internetic Sea, arr!
• TV series!
  • House M.D., Ugly Betty, Supernatural, Survivor, The Amazing Race, Bones… *drools*
• Japanology
  • While I might not be too thrilled about being back in school again at least I’m finally studying something that interests me and I think I’m going to do well, too.